onlymekajsa

Ända sedan jag var liten har jag velat gå Naturkunskap. Kanske för att alla sa att det var det man skulle gå, kanske för att det va den ända linjen jag visste fanns, kanske för att min granne gick den. På något sätt har den alltid varit så lockande. Så det är vad jag har tänkt sedan jag var liten. Jag gick i skolan och någon gång i mellanstadiet så träffades Danne & jag på vägen hem. Började prata om gymnasiet och han berättade att det fanns något som hette Da vinci som hans bror skulle gå. Jag tyckte att det lät otroligt coolt eftersom jag hade hört talas om Da vinci koden & Mona- Lisa. När jag kom hem googlade jag men jag förstod såklart ingenting så liten som jag var. Ändå när folk frågade vad jag skulle göra när jag blir stor så svarade jag att jag skulle gå Da vinci. En liten dröm som jag alltid har haft i bak huvudet är att bli läkare. Att hjälpa människor. Pappa sa alltid hur bra dom var. Sedan började jag hög stadiet och fick en lärare i No som heter Monica. Helt plötsligt blev det en annan nivå. Vi började anteckna på lektionerna. Det hade jag aldrig varit med om innan. Allt blev otroligt intressant och jag försökte verkligen och tyckte det var roligt. Fick sedan ett hyfsat betyg i 6:an vilket bara motiverade mig mer och mer. No var otrolig roligt och vi blev alltid uppmuntade och motiverade till att göra vårt bästa. Lite svårare var det med matten. Jag tycket fortfarande att det är svårt med matte men det är jätteroligt när man väl fattar. Det var nog det svåraste i skolan. I början brydde jag mig kanske inte så mycket. I 8:an sedan så började jag förstå att matte och no hängde ihop. Här började jag nog försöka på riktigt. Jag önskar att jag hade fattat det tidigare och varit med från början. Då kanske det hade varit lite enklare idag. I 8:an började jag oxå förstå vad det är som krävs för Natur. Att ha bra betyg i Matte, annars klarar man det inte. Jag försökte hela tiden och i början av 9:an så började jag tänka om. Matte är ju inte min starkaste sida. Ska jag kanske gå något helt annat? Det var en ledsen tanke men jag tänkte att jag skulle acceptera det.

 Så jag skuggade Ekonomi på Kattegatt. Jag lärde mig mycket den dagen. Jag tyckte dock att det var lite slarvigt. En stökig klass och så. Det verkade vara intressant men kanske inget för mig. Eller? Jag funderade mycket på det men kom senare fram till att ekonom kanske inte var jag.

Senare tänkte jag. Vad vill jag? Vem är jag? Jag kom fram till att jag hade tyckt att det vore kul att gå en estetisk linje. Kanske musik, även om jag inte är så bra på det så tycker jag att det är kul att sjunga. Den tanken om det blåste jag bort ganska snabbt. Varför? Nä, det vet jag inte. Jag känner att jag vill gå något brett, även om jag kanske skulle tycka det var roligare. Jag vill göra mina föräldrar stolta. Jag känner ändå att det inte skulle finnas någon framtid för mig där. Skulle jag ändra mig sedan hade jag varit tvungen att plugga på Comvux och det vill jag inte. Jag vill ha något brett så jag kan välja sedan när jag vet. Alltså, ingen yrkeslinje eller estetiskt.

Sedan kom jag in på gamla banor igen och tänkte, varför inte? Så jag skuggade Da vinci. Jag älskade det. I biologin förstod jag vad dom pratade om. Jag förstod det mesta och matten skräckte inte av mig för mycket. Jag gillade det. Kattegatt, jag tror ändå inte att jag är en Kattegatt människa. Det känns inte som jag. Inte skolan. Matten var lite jobbigare men de hade vi inte gått igenom alls så det kanske bidrog lite. Vet inte heller vad jag tycker om bara datorer. Who knows?

Sedan finns det kanske bara en linje kvar. IB. Fast jag är osäker. Ska skugga den imorgon. Det vore kul men folk säger att det är mycket plugg och jag tror inte att jag är tillräckligt bra..
Är inte ens säker på att jag skulle komma in på någon av linjerna. Är mina beyg för kassa eller har jag för höga krav på mig själv?

En liten dröm jag har är att få springa ut i Norrekatts park, glad som tusan med en vit vacken klänning i solskenet där det står NV och klassens namn. Fixar jag det? Alla säger att matten är så himla svår och vissa råder mig inte allsatt gå där. Då tänker jag, men det är ju det ända jag vill? Ja, det är nog det jag vill. Dock är det ju inte bara att komma ut därifrån. Jag måste ha bra betyg för det är konkurans där efter.

Folk säger att man ska ha roligt på gymnasiet, att det inte spelar någon roll för en massa andra dörrar kommer oxå att öppnas. Dock är det faktiskt avgörande. Jag tar det väldigt seriöst.

Så hur blir det? Ska jag tro och peppa mig själv, tänka posetiv och säga att jag fixar det här! För det är Natur jag vill. Eller ska jag tänka som sanningen kanske är? Klarar jag kanske inte av dethär. Är det sanningen? För det är det här jag vill, tror jag...

Duger jag till det här?